Den grundläggande principen för en speciell transformator är i huvudsak elektromagnetisk induktion: växelström genererar växelmagnetiskt flöde i primärlindningen, vilket i sin tur inducerar en spänning i sekundärlindningen, vilket på så sätt uppnår överföring och omvandling av elektrisk energi. Skillnaden ligger i det faktum att en speciell transformator, baserad på denna grundläggande princip, är "anpassad" för att anpassa spänning, ström, frekvens eller vågform efter olika driftsförhållanden.
När växelström appliceras på primärsidan bildas ett växelmagnetiskt fält i järnkärnan. Detta magnetiska flöde passerar genom sekundärlindningen och inducerar en motsvarande spänning. Genom att justera lindningsvarvsförhållandet kan steg-uppåt, stega-ned eller speciella spänningsutgångar uppnås. För speciella typer som likriktartransformatorer och ugnstransformatorer anses effekterna av strömdistorsion, övertoner och olinjära belastningar på magnetfältet också säkerställa stabil drift även i komplexa elektromagnetiska miljöer.
"Specialiteten" hos en speciell transformator ligger inte i själva principen, utan i dess tekniska förlängning. Till exempel, i hög-transformatorer är det nödvändigt att minska virvelströmmar och hudeffekter; i hög-strömtransformatorer är det nödvändigt att förbättra värmeavledning och kortslutningsmotståndsförmåga; och i testtransformatorer betonas höga isoleringsnivåer och stabil uteffekt. Därför är de alla elektriska apparater baserade på elektromagnetisk induktion, som är anpassade till olika tillämpningsscenarier genom struktur-, material- och parameteroptimering.
